En klichéartig fras men den är så sann. Innan vi fick tillgång till huset så var jag så orolig och rädd att huset inte skulle kännas som hemma och att jag skulle få hemlängtan till mitt, numera, föräldrahem. Jag har alltid trivts bra hemma (hos mina föräldrar), jag har aldrig på senare år känt att jag måste åka iväg utan har snarare längtat hem när jag har varit i väg, ett par dagar går bra men sen vill jag bara hem, hem, hem. Nu har vi bott i huset i över ett år och redan första natten kände jag att jag har fått ett nytt hem, jag trivdes så bra. Fredrik sitter i sin lilla verkstad, helt uppe i sina byggplaner medan jag sitter i soffan, läser bloggar och ska snart sätta på lite te. Sen ska vi sitta i soffan, njuta av det vi har, av vårat hem och prata om allt mellan himmel och jord, vi har en företagsidé som vi både är väldigt peppade på att få prata om men just nu så kan vi bara prata om det med varandra och mina föräldrar. 
Jag älskar min nya vardag, jag bilderna ovan med tillhörande vardagskänsla är mer goals i mina ögon än bild på ett par ben vid stranden med en drink i handen. Jag gillar stora delar av min vardag och gillar inte när saker ändars i mina rutiner. Jag har sagt det innan men jag säger det igen, jag stannar hellre hemma och skapar minnen och kan köpa mina drömmars gård än att åka värden runt. Jag inte ser poängen med att lägga en halv förmögenhet på resa så tröttnat jag aldrig på att tänka på och prata om människors livsval och försöka förstå dem. Jag har kanske lite svårt se från andra synvinklar men jag tror att priset man får betala om man har rest världen över och har vänner världen över är att man inte känner känslan "hemma" igen Man känner sig helt enkelt inte hemma någonstans. Allt känns fel. Man blir aldrig nöjd med något, utan man vill hela tiden ha dit och dat, hitta fel på det man har. Jag hade en kollega som alltid var på väg någonstans, hen var mer stressad när hen kom tillbaka till jobbet efter semestern än vad hen var innan.
Jag har, under mitt vuxna liv, alltid planerat semestern på hemmaplan med korta utflykter. För mig låter det så slitigt och jobbigt att vara en sån person som vill iväg hela tiden. Liksom jaga sin känsla av att hitta något, hitta hem, hitta en specifik känsla. Kanske är det så att vissa aldrig, har slutat leta efter ett hem. Medan jag behöver ha flera ben att stå på, för att ha en stabil vardag. Mina fyra ben är, hem, hästar, jobb och kärlek/vänskap. Tror ni att det stämmer, att ens livsval grundar sig i vilken känsla man söker efter, känslan hem eller skapar känslan hem?
