Postad i: Ur mitt perspektiv

Djupdykning i tankarna värld

I perioder så blir jag, vad ska man säga, hög på tankar? Jag kan bli väldigt rädd för filosofiska mina tankar när jag svävar i väg i tankarna och det kan ge mig sån existentiell ångest deluxe. Vad min mening här i världen, varför kom jag till denna världen, vad är min uppgift här i världen, ska jag genomföra stordåd eller vad meningen med just mitt liv är? Det händer titt som tätt att jag tänker ofta på dessa tankarna.

Jag tänker ofta på saker som kan ske, då i syfte att förbereda mig så som Ambras bortgång, om jag skulle vad med i en allvarlig olycka och bli uppkopplad till massa maskiner som håller mig vid liv så vill jag att Fredrik ska stänga av dem. Jag vill inte ligga där, för min kropp kommer är där fysiskt men jag är någon helst annanstans och min plats är bättre att någon annan får använda. Det låter hårt och hemskt men jag måste få tänka så.

Ponera att din häst behöver tas bort pga en skada, det är något som du kommer ta lärdom av, kanske till och med hjälpa andra i en liknande situation. Du kommer göra allt i din makt för att minimera risken att samma sak händer nästa häst.

Jag har haft tur med mina hästar, ingen har haft en medfödd skada som kommit fram efter ett par år eller fått en skada pga trauma i hagen eller liknande. Vi har dock haft små grejer som tagit musten ur mig och jag har många gånger haft tanken på att sluta med hästar. Jag har tvivlat på mig själv, på mitt intresse och jag har funderat på om hästar och ridsport verkligen är något för mig.

Men jag har aldrig gett upp, jag har aldrig slutat utan jag har alltid fortsatt. Det går inte, hästarna är en del av mig, en del av min identitet. Jag tror att alla mina olyckliga stunder och händelser är att för att motivera och inspirera andra. För mig är det viktigt att visa båda sidorna av ridsporten, den roliga och den mindre roliga. Jag tror att min mening här på sociala medier är att hjälpa andra att hitta motivationen under de allra mörka stunderna.


Jag vet inte, det kanske låter flummigt men är tankar är ofta abstrakta. Jag tänkte ofta på hur det kommer sig att 1+1 = 2 och inte 5, hur allt fick namn, till meningen med livet osv. Men jag vet att alla bakslag som händer är menat att bli, inte bara för mig utan för alla och vi skalära oss av alla misstag för att lära oss. Det är min gnista att inspirera andra – så många som möjligt. Men jag hoppas, och tror, att alla bakslag någon gång släpper och att det alltid blir bättre om man fortsätter kämpa.

Tror du på ödet?

Gillar

Kommentarer