Himlen bakom huset var alldeles svart när jag hade städat klart och vad redo att bege mig ut för att rida. Igår red jag men fick snabbt backa hem då åskan kom alldeles förnära inpå för att jag, åskrädd, skulle kunna hålla rädslan borta och inte överföra det till Memory. Jag ville inte chansa utan lät hästarna vila och cyklade istället till hagen enbart för att kolla till dem.
När jag cyklade från hagen och kände hur regndropparna slog mot mitt ansikte så kom minnen från när jag var liten och bodde inne i centrala Sätila. Det är 14 år sedan som vi flyttade in i vårat hus som mina föräldrar byggt, jag har numera levt större delen av mitt liv här ute bland djuren och jag äskar det. Jag hade antagligen aldrig mått så bra och känt mig så lugn om vi hade bott någon annanstans, jag hittat min trygga plats.
När jag cyklade hem från hagen så fick jag flashback från barndomen, det var en dag när det åskade och jag var ensam hemma i lägenheten. Jag hade ringt (eller om hon hade ringt mig) min bästa kompis och vi skulle göra något ihop- ni vet när man är för gammal för att säga leka fast man vill göra det? Så hon cyklade till mig och när hon kom fram sa hon "åska drar sig till folk som är rädda så jag låtsades att jag inte var rädd". Jag minns det fortfarande och varje gång som det åskar så tänker jag på det, åska dras till rädsla- jag får inte visa att jag är rädd.
Nu drar sig inte blixten till rädsla utan mer till den högsta punkten men då när vi var små (max 10) så kändes det logiskt att tro att åskan drogs till rädsla.
