Postad i: Ur mitt perspektiv

Höjden av masochist

Jag tycker att ridsporten är en av de mest ödmjuka sporterna som finns, utseendefixerad med ändå ödmjuk. Jag har inte varit ute och tävlat en massa men jag har varit funktionär på tävlingar och även jobbat samtidigt som det har varit tävling på mitt förra jobb. Jag har sprungit på massa ryttare som har har varit helt inne i sin fokusbubbla. Av alla ryttare som jag har träffat så är det få som har den där "jag vet allt, kan allt"-attityden. Jag tror att anledningen till det är att de inte tävlar på någon hög nivå, om de ens tävlar.

Jag är som sagt inte ute på tävlingar var och varannan helg, knappt var och vartannat år, så jag kanske inte är rätt person men om jag bara tänker lite logiskt så är det mer eller mindre omöjligt att vara skrytsam och kaxig om man är en tävlingsryttare på en relativt hög nivå. Hästar är individer med ett eget humör, egna åsikter, som kan ha både ett och två att tycka till om, som har bra och dåliga dagar. Vi ryttare är individer som har bra och dåliga dagar. Det är så små saker som kan vara avgörande för hur det kommer att gå på tävlingar. Vi människor har alla ups and downs, hästar har ups and downs, sätt ihop detta till ett ekipage och helt plötsligt är det två individer som ska prestera ihop, då är det svårt att inte få motgångar. Ena dagen kan man åka av i en lokal 1-meters klass och nästa dag kan man vinna en 150-meters klass och tvärt om.


Ur sportsammanhang så är ridsporten prestigelös samtidigt som den ställer höga krav på utövarna. Det är bara att kolla in toppen i ridsporten och jämföra med andra idrottsprofiler. Det finns ingen Zlatann Ibrahimovic, det finns ingen Usain Bolt, det finns ingen Sara Sjöström inom i ridsporten som vinner mer eller mindre allt som de ställer upp i. Ingen ryttare är överlägsen, ingen vinner allting. Det kan alltid ske någon liten miss inne på banan som ger stora konsekvenser, en sekund för långsamt kan göra att man hamnar på tioende plats istället för första plats. Det vet alla om. För oss utövare så är det bra att alltid kunna bli bättre men ur marknadsföring kan det ha en negativ påverkan sporten, en kaxig attityd eller helt enkelt en överlägsen stjärna, det säljer.







Jag är av den åsikten att det finns få verkligt stöddiga typer inom hästsporten, av dem som är ute på tävling. "Skogsryttare" likt mig själv kan vara lite väl stöddiga och tro att de kan allt, det är bara att kolla på hästforum. Tävlingsryttare tas ner på jorden i princip varje tävling eller träning, de kan svära på moln ena sekunden för att i nästa bli avskickade för att de tappade fokuset. Hästar är hästar och hur mycket man än kämpar eller hur perfekt man än rider vinner man ändå inte varje gång, hästen kanske hade en dålig dag och helst bara ville vara kvar i stallet. Ur den positiva synpunkten är min åsikt att människorna i sporten ofta är väldigt ödmjuka, men negativt ur den synpunkten att vi troligtvis aldrig kommer ha en superstjärna som Messi, närmast vi kommer "stjärnstämpling" måste vara Rolf- Göran Bengtsson men inte ens han vinner i varje start. Vi är självplågare, masochister sm fortsätter att kämpa för att komma lite närmare, för att bli lite bättre men vi står ödmjuka inför varandra.

Vad tycker ni? Är folk ödmjuka inom ridsporten eller inte?






Gillar

Kommentarer