Postad i: Ur mitt perspektiv

"när jag blir stor"

Jag tänker väldigt mycket på framtiden (om det är någon som har missat det) och jag ser verkligen fram emot att se vad framtiden har att erbjuda samtidigt som jag är livrädd. Jag är och har alltid oroat mig för saker helt i onödan, jag lägger otroligt mycket energi och tankeverksamhet på vad som kan hända. Varje gång som jag kommer på mig själv med att tänka på dessa onödiga tankar så säger jag till mig själv att det inte är någon idé att oroa sig för, för sakerna kommer att hända eller så kommer de inte att hända- det är bara slöseri!

Men ibland är så det så att oavsett hur många gånger som jag försöker bryta tankebanorna och tänka på annat så kommer vissa saker tillbaka. Just nu går tankeverksamheten på högvarv och har gjort det i ett tag. Jag har så många framtidsfrågor i mitt huvud- vad ska jag bli? Vad ska jag jobba med? Vart ska jag bo? Jag försöker bara att finna mig i det och vänta ut att det som ska ske kommer att ske, för eller senare så händer det.

I flera år, under hela gymnasietiden och fler år efter gymnasiet så var min dröm driva ett eget företag med hästar, kanske skulle jag driva en privatridskola eller kanske till och med en försäljningsverksamhet av hästar. Efter ett par år i ridskolevärlden som fick ett tråkigt slut med bråk så har den drömmen gått upp i spillror. Jag var nära väggen under min uppsägningstid, jag visste inte hur morgondagen såg ut, jag inte vad som skulle hända, jag visste inte något. Jag var den som tyvärr fick ta den hårdaste smällen eftersom det var mitt jobb som försvann. Jag mådde så dåligt, jag fick tvinga mig ut för att rida, tvinga mig upp från sängen- ibland tog det flera timmar innan jag orkade upp ibland kunde jag komma upp efter 30 minuter..

Jag vet inte om jag tappade gnistan till hästar förra hösten. Allt som jag hade drömt om, min bombsäkra framtidsplan med hästar från tidig morgon till kväll försvann. Vet ni hur obehagligt det är att upptäcka att ens dröm försvunnit? Jag hade målat upp min framtid och poof så är den borta och jag svamlar fram i mörkret utan att veta vart jag ska gå, om jag ska gå till höger eller vänster.

Nu står jag här med ett vanligt jobb som städare och jag känner mig otroligt förvirrad. Vad vill jag göra med mitt liv? Ska jag plugga? Ska jag börja jobba med hästar igen? Ska jag leta jobb och hoppas att jag får ett roligt jobb där jag kan jobba mig uppåt? Någon här som kan sia in i framtiden och säga vad jag kommer och inte kommer att göra om några år?

Jag har aldrig känt mig så förvirrad som jag gör nu, jag kände mig inte ens såhär förvirrad när det var dags för gymnasievalet. Det fungerar att jobba som städare även om jag känner mig osynlig, ensam och ännu mer osynlig men jag har en fast inkomst, jag tjänar bra för att vara en städare (högre en medellönen för städare) Jag kan nu i lugn och ro fundera på framtiden utan att känna någon ekonomiskstress men jag kan inte sticka under stolen att saker och ting stressar mig, jag kan inte göra något utan det som spelar ingen roll hur mycket tankekraft jag lägger på det.

Jag är fortfarande ung, bara 24 år gammal, jag har massa tid på mig men det spelar ingen roll, tankarna snurra på ändå men jag försöker att se allting från en positiv synvinkel. Allt kommer att bli bra.

Gillar

Kommentarer