Postad i: Ur mitt perspektiv

Tänk om...

Det har gått över ett år sedan jag hittade Ambra död i hagen och jag går fortfarande och funderar på om jag kunde ha gjort något annat och därmed haft kvar Ambra vid liv. Eftersom vi inte obducerade henne så vet vi inte varför hon gick omkull, om det berodde på en snubbel i nedförsbacke eller om kroppspulsådern brast eller om det var något helt annat som låg bakom hennes död. Trots att jag vet att jag aldrig kommer få tillbaka henne så kan jag inte sluta fundera på om jag kunde gjort något annat, bytt hage, fodrat med andra mineraler, inte pensionerat henne helt och därmed med ändrat utgången.

Flera dagar innan så tänkte jag slå ner stolparna i den andra hagen byta hage men varje dag så tänkte jag "jag gör det i morgon, de kan gå kvar i hagen i någon dag till"- imorgon blev 1 augusti när jag hittade Ambra död. Jag lärde mig en sak den dagen, att aldrig tänka "jag gör det sen/i morgon". Så fort jag känner att något inte stämmer, när magkänslan säger att jag måste titta till hästarna så gör jag det direkt-inte sen utan nu. Jag är inte den enda, när det åskat/hästarna har sprungit ovanligt mycket i hagen, de ser en del av sommarhagen från köket, så går mina föräldrar dit direkt och kollar till dem. Det är otroligt skönt att veta att de har ett extra öga på hästarna med, trots att jag är där minst två gånger om dagen.

Varje avvikelse i hagen ger en lite klump i magen. Igår när jag gick och stängslade i hagen så var det bara Memory och Tore som följde med ner, Håjt stannade av någon anledning kvar uppe och pillade i det lilla gräset som finns där. När jag hade gått och stängslat i en timma och vid flera tillfället ropat på Håjt utan att han kommit så skrek hela magen att något är fel, han är död. Jag mer eller mindre sprang till övre delen och där stod Håjt och filurade. Jag tror att han saknar Ambra, det var den känslan som jag fick när jag kom upp till honom 💔

Idag så fick jag känslan att Håjt hade dött, att det var därför som han höll sig för sig själv igår. Så i panik cyklade jag till hagen, han levde och kom fram och myste. Magkänslan är en lurigjävel men jag kommer aldrig att sluta lyssna på den och aldrig mer tänka imorgon.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229